De är sedan länge bortsmälta, jag vet ju det, men i ögonvrån svävar likväl snödrivor tyngdlöst utanför fönstret. Jag vet att de regnade bort, för ifrån balkongen såg jag en skrynklig liten hund som kryssade mellan vattenpölarna.
Lång tid inte se. Tiden flyger/passerar/processas/bänder/fastnar. Nedbruten i digitala steg är det sjok av ett par/tre/fyra/fem veckor i stöten, var & en draperad i den där oigenomträngliga blidvintergrå/vämjelsegrå/slentriangrå/folkhemsgrå/lokalradiogrå nyansen som lovar en övergång mot helsvart, en ändpunkt & ett slut, men som aldrig levererar. Cue Jello Biafra: when people are asleep/we must all become alarm clocks.
(Vilket för mig osökt in på de kommande valkampanjerna med sin strömlinjeformade olåt av väldresserad retorik, & Samtiden som gaslight-experiment.)
Cigarettfilter mot kalla, närmast gelatinöst, slappa läppar. Men det minskar. Håller jag på att sluta? Jag vet inte. Var Tintorama EP 00-talets bästa release? Jag vet inte. 00-talet känns i hindsight mest som en artificiell accent av 90-talet. Kemikaliespäckat & knappt bukfyllevärdigt. Jag har fel födelseort i passet, ingen vet varför.
(Carl Tremarco ist krieg!)
Blanka ytor & fabrikssilhuetter. Ugglorna är precis vad de verkar vara.
