986

De är sedan länge bortsmälta, jag vet ju det, men i ögonvrån svävar likväl snödrivor tyngdlöst utanför fönstret. Jag vet att de regnade bort, för ifrån balkongen såg jag en skrynklig liten hund som kryssade mellan vattenpölarna.

Lång tid inte se. Tiden flyger/passerar/processas/bänder/fastnar. Nedbruten i digitala steg är det sjok av ett par/tre/fyra/fem veckor i stöten, var & en draperad i den där oigenomträngliga blidvintergrå/vämjelsegrå/slentriangrå/folkhemsgrå/lokalradiogrå nyansen som lovar en övergång mot helsvart, en ändpunkt & ett slut, men som aldrig levererar. Cue Jello Biafra: when people are asleep/we must all become alarm clocks.

(Vilket för mig osökt in på de kommande valkampanjerna med sin strömlinjeformade olåt av väldresserad retorik, & Samtiden som gaslight-experiment.)

Cigarettfilter mot kalla, närmast gelatinöst, slappa läppar. Men det minskar. Håller jag på att sluta? Jag vet inte. Var Tintorama EP 00-talets bästa release? Jag vet inte. 00-talet känns i hindsight mest som en artificiell accent av 90-talet. Kemikaliespäckat & knappt bukfyllevärdigt. Jag har fel födelseort i passet, ingen vet varför.

(Carl Tremarco ist krieg!)

Blanka ytor & fabrikssilhuetter. Ugglorna är precis vad de verkar vara.

977

Skrev ett brev, men hade ingen att skicka det till.

(Om ingen gör anspråk på vidare brevledes kommunikation så kommer dessa oavkortat gå till diverse företags konsumentkontakter eller HR-avdelningar. Kanske till Kronfågel? Eller Ascade? En vinagentur? Pizzeria Pingvin i Uddevalla? Ett investmentbolag?

För hand på ett högst ordinärt, om än grövre, brevpapper. Handstilen sägs för övrigt vara i intervallet helt till ganska oläsbart.)

------------------

To Whom It May Concern,

Allt är väl, dock en hög förekomst av ambivalens när det gäller Gardland. Vissa stunder är de helt perfekta för att blott något ögonblick därefter kännas urlakade & gjorda. Drog exempelvis handen över Nothing But Not Zero & dess varma, grova fibrer. En huslig handklappsvirvel senare, halvhjärtat inlindad i reverb, så var det istället en för tung, stickig pläd. Driver just nu tesen att de måste assimileras under promenad & funderar på svängen runt Karstorpsjön & sen utmed Dälderna bort till ICA Kvantum. Och när jag ändå är i skumraskkvarteren utanför Norrmalm kan jag lika gärna kolla ifall den där finska kaffeosten finns inne eller om den som vanligt är slut. Behöver något egendomligt med textur, & just den knastrande egenskap produkten påstås inneha.

(Och när jag ändå är på Kvantum kan jag passa på att besöka deras prisbelönta brödavdelning. Men vad var det för utmärkelse den fick egentligen? SM i Brödavdelning? Distriktsmästerskap?)

Men nog om det, för ibland kommer en känsla smygandes om att det saknas något. Till exempel en My Little Pony-enhörning i pastellig lila som med sjukt gullig bebisröst säger: När molnen pussas regnar det.

Profoundly yours,
Fisty

PS Bra hiphop-nick: A$$i9 Kreetsha DS

------------------

965

Det slog mig just att jag har ständig kitchen duty.

- kök - / - küche - / - cozinha –

Där är mjölken alltid ekologisk. Perceptionspsykologin likaså.

Diskbänken är högländerna, köksbordet East Sussex. Radion står i Humberside, mikron i norra Wales.

Det var här jag läste om en slags hårig groda som när den känner sig hotad bryter av ben i sin egen kropp, trycker ut dem igenom skinnet & använder som klor.

Det var här jag självsarkastiskt begrundade dagsvärdet på högskolepoängen i diskretmatte.

Det var här jag såg avsnittet av Broadchurch när David Tennant bah:
...I hate it. I hate the air, I hate the sand. I hate the stupid people, I hate the way they work. I hate their bloody smiley bloody faces. I hate the never-ending sky.

Det var här jag tittade ut igenom fönstret, mot just the never-ending sky & såg ett moln penslat över himlen; en perfekt avbildning av en ryggrad framifrån, med en hel sida revben & höger höftben.

Men jag hatar min spis. Och att scannern på ICA alltid trilskas med att läsa in koderna på lime & citron. Och att det bara är torsdag när jag längtar till lördag. Och sådana som envisas med att försöka prata BBC-engelska trots att de aldrig någonsin lyckas fejka sig förbi den första diftongen. Och att jag kan vara så jävla que sera, sera.

Men jag tycker om mina köksluckor, sådana där gamla funkisskjutdörrar. Och jag tycker om domare som tillåter närkampsspel. Och att bli kliad på ryggen. Och briefs. Och lammkött marinerat i kardemumma, paprikapulver, spiskummin, salt & rödvinsvinäger. Och en del dagar mer än andra.

Mmm, OK…mjölken är kanske inte ekologisk, däremot laktosfri. Och herregud! Vilket är egentligen mitt favoritgryn? Manna eller havre?

946

- Vad tänker du på?
- Inget speciellt.
- Jo, säg...
- Mmm…ett litet vitt, putsat egnahemshus med en röd cylinderhatt av plåt till skorsten. En hög, kanske uppåt två-&-en-halv meter, helt omgärdande häck runt en prunkande grön fruktträdgård som under blåsiga höstsöndagar vadar i slocknade, orangegula löv. Det sägs att någonting dog där en gång, men vad eller vem & under vilka eventuella omständigheter är det ingen som minns. Och inomhus finns ett rum helt tapetserat med hundratals svartvita journalbilder som var & en bär på en berättelse om hur lätt vi går sönder.

(soundtrack)

846

Nere på lekplatsen står ett barn på gissningsvis två-tre år & drar djupa halsbloss ifrån en heliumbehållare. Till slut lyfter barnet ifrån marken & svävar skrattandes iväg emot molnen. Vinden ligger på mot Mariestad. Mamman kör efter i bil.

833

Det är vid 23-tiden förvandlingen börjar, för att en timme senare stå i full blom. Det är då St Sigfridsgatan upphör att vara en centrumgata i en svensk, mellanstor stad & blir till en avgränsad förståndshandikappad zon.

bonusinfo

På balkongen uppe till höger har jag f.ö. druckit gin & tonic vid tillfälle. Lite längre fram, uppe till vänster dold bakom en utskjutande fasad, sitter jag i detta nu & ruttnar i takt med eurokursen.

829

Nyduschad på balkongen med en cigg i ena handen & ett badmintonrack i den andra.

Nere på gatunivå promenerar någon i ett hårt, glatt jeanstyg. För varje steg slår överflödigt kläde som korvat sig runt anklarna mot varandra, & får sin bärare att låta fyrfota.

809

Kontoret har ett vilorum på uppskattningsvis sju-åtta kvadratmeter där det står en säng, en massagefåtölj samt en duschkabin.

väl därinne:
Den tjocka luften trevar över kroppen & det svagt violetta dunklet sluter sig omkring en. Känslan är mer 'inspärrad' än 'vilsam'.

795

igår kväll
Likt Afrodite steg upp ur ett skummande hav klev jag ur det västgötska badvattnet & spred en väldoftande dimma av bergamott omkring mig, sträckte händerna mot kvällshimlen som låg utspänd bakom betongen & pressade fram det vänaste vibrato som någonsin smekt de kaklade badrumsväggarna: ocean, swallow me now.

Sen drack jag kaffe.

762

ursprungliga versionen:
Dumpade i ett plåtskjul (mitt i en evigt grå barrskog) ligger alla kasserade hjärtan, brustna som åderlåtna, i drömlöst slummer.

slutliga versionen:
The House of the Declining Sun. Where sincerity is held captive in a contemporary mire of sperm, blood & slush.

699

så gott som live ’n direct:
Läppjar cognac, vilket kan tyckas vara något jävligt sofistikerat att göra i Skövde, så för säkerhets skull kulturkompenseras med tartanmönstrade pyjamasbyxor & balkongrökning.


ΔΔΔ

- HERREGUUUUUUUUUD! JAG HAR AAALDRIG VARIT SÅ HÄR UTTRÅKAD I HELA MITT LIIIIIIV!

Skriet ekar över Öfvre Norrmalm, men han förväntar sig inget svar, ty kommentarsfunktionen är bortplockad, telefonen på mute & han känner på sig att hans klagan inte är tillräckligt ljudlig & välartikulerad för att orka ta sig igenom blåsten & nå människornas öron därnere i radhuslängorna.

676

Håller på att lösas upp & ersättas med en alldeles alldeles slät yta (som iofs kommer att blänka fint i vintersolen).

672

Woah...nedanstående bild är som ett spektralt bakhåll; ett gäng frekvenser i fula träningsoveraller & smårutiga kepsar som viftar med stiletter & undrar om de kan få låna en hundring: HAR DU FÅTT SKÖRBJUGG I KUKEN, GUBBE!? KAN MAN FÅ LÅNA EN HUNDRING, ELLER!?

Kör ett bildlöst, neutralt mellanrumsinlägg här & nu för att vila ögonen en smula.

Så. Det var det.

657

Vanligtvis är det några sekunders uppehåll & ingenting annat. Men idag, mellan Frank Alpine & Dolina, förvandlades den där tystnaden till ett närmast arkitektoniskt entitet.

(Såg en mindre Art Deco-villa i enplan på en sisådär 100 m²; behagligt ljusblå putsfasad, intim sluttande trädgård & insynsskyddad terrass där man kan sitta & sörpla Mojitos & lyssna på vokaljazz året runt. Inte för att jag är stenhårt nere på just vokaljazz, men det såg väldigt så ut.

Alternativ association: gråmelerad minikjol i tweed.)

643

Saker blir ofta klarare med midnattsögon:

→ luminans
→→ nervösa konturer tar form
→→→ skymtar av innehåll
→ fokus

Ja, ungefär så.

604

Det är fortfarande augusti, men september har sedan länge sprungit förbi. Luften har tunnats ut & blivit beskare. Ljuset har doppats i klorin så att lövverkens färgskiftningar fått det där kallare anslaget som de alltid får strax innan de börjar förstå att de ska dö.

Det är nu man ska säga upp sig & flytta ut i skogen utan vare sig täckning eller elektricitet. Yla mot månen & måla tolv kvadratmeter stora tavlor, med färglager så tjocka att man kan dyka ner i dem & känna linoljan stryka håret bakåt i frivola fåror. Simma förbi linnedukens persikohus, vars konturer i turkiskt rött löses upp & flyr sin kropp. Exakt nu.

579

I hörlurar låter det som något som sipprar fram ifrån ett diskotek längst ut på en engelsk sydkustpir. Genom ett maskhål ser jag oss dansa & sjunga med till New Order- & Depeche Mode-tolvor. Jag är full & glad, i vit kavaj & känner ingen skillnad på vad som är atlantfukt & vad som är utspillda drinkar. Det tonar ut & slutet av sommaren blöder igenom. Men bara i hörlurar, aldrig utan.

567

Påslakanen jag trodde var marinblå har visat sig vara i en nyans av grå. Som marinblå var de mina favoriter, som grå är de blott påslakan.

Mer grått:
Senaste klippningen avslöjade obönhörligen att enstaka skeppsbrutna stänk vid tinningarna har börjat gruppera sig & övergå till små kluster av förfall.

560

Det här med sommarlåtar när det är riktigt jävla varmt:

Pala [Friendly Fires] bryter in på ett av de där sidospåren som hela tiden korsar linjär tid & leder tillbaka till gamla återvändsgränder. Väl där övergår den i Long Hot Summer [Style Council], så som den uppfattas efter att ha filtrerats igenom en liten transistorradio som står & sprakar på en innergård som dallrar av hetta.

(Mitt i den asfalterade ytan har det planerats in en liten gräsplätt, mest ett välfärdssvenskt alibi satt att bryta av den omgivande fonden av brun betong & dess överväldigande air av tristess.)

Det är '83 eller '84. I höjd med tredje-fjärde våningen hörs ett diskret porslinslammer, något går i kras & det svärs på skånska.

546

Stjäl en kommentar ifrån mig själv som sammanfattar läget ganska väl:

Har inget vettigt att komma med som vanligt, flyter mest omkring som en fretless basgång* & markerar någon slags skenbar närvaro.

* Tog Gary Numan & Music for Chameleons som exempel, men egentligen är Japan & My New Career en betydligt bättre analogi.