Fredag 22/1, em/kväll;
I [tuben]
Av sättet de placerat fötterna på så verkar de vara ett par, gissningsvis runt 16-17. De sitter mitt emot varandra & tittar ner i golvet med frånvarande blick, till synes helt avtappade på både blodsocker & föreställningar.
Strax innan Västra Skogen bryter han tystnaden: Varför ska jag behöva förklara varför jag aldrig vill gifta mig? Jag vet ju redan att jag inte vill.
Hon svarar inte (ser ut att vara strandsatt i ett eget universum) & bristen på återkoppling tycks inte störa honom. Snarare är det som att frånvaron av reaktion var den väntade för han tittar aldrig ens upp för att möta någon, & han upprepar sig inte.
Tåget har just börjat inbromsningen vid Stadshagen då hon frågar honom: Har du varit i Arvika någon gång?
Ingen respons. De sitter där, separerade tillsammans i stillhet & ljudlöshet, andligen flyktade, två staplar av kött. Fyra döda porslinsögon riktade mot ett golv belagt av januarislask.
Mellan Fridhemsplan & Rådhuset är det dags igen (hon): Tänk att ha flygcertifikat.
Tåget accelererar in i gångarna efter Rådhuset då han hastigt reser sig. Vi går längst fram, säger han ängsligt & börjar ta sig framåt i tågets färdriktning. Hon går efter. Ur ett omfattande hål i hennes svarta jeans tittar en välnärd skinka ut, den är moderligt stor & ser väldigt mjuk ut. När tåget rullar in på T-Centralen är de borta.
---
II [tåget]
En liten tjej på ungefär fyra år pekar på Alfons Åbergs pappa & frågar hur långt det är kvar till Göteborg. Jötebojj, fortsätter hon, vilket konstigt namn. Mamman svarar att det är ett par timmar kvar. Lilltjejen ställer sig upp i sätet: En, två, tre, fyr, fem, sex, sju, ått, ni, ti, elv, tretton, fjorton, femton...TIMMAR!
(nej, jag missade inte tolv)
När hon säger "Jötebojj" tänker jag på Staffan Lindeborg ("Staffan Lindebojj"). Hon som sitter i sätet bredvid mig läser något isländskt & luktar inpyrd rök.
---
III [hemma, pappatid]
Jag frågar lillkillen vilket som är hans favoritdjur. Krokodilen, säger han & plockar fram en decimeterlång plastkrokodil.
- Vilken är den finaste färgen då?
- Grön.
Elefantmarschen ur Djungelboken ljuder ur CD-spelaren (en av hans absoluta favvisar för tillfället): En-två-tre-fyr! Jämna steg-två-tre-fyr!
Han marscherar i en cirkel & sjunger med. Jag håller för näsan med ena handen & i öglan som uppstår trär jag igenom den fria armen & förvandlar den till fiktiv elefantsnabel som svänger, tutar & kittlas.
Sängdags. Nu är elefanter favoritdjuret. STORA elefanter.
---
IV [hemma, egentid]
These New Puritans nya album känns som ett svek. Låter bitvis som soundtracket till en brittisk remake på Det sjunde inseglet, situerad i medeltida spel- & gyckelhallar på Southends pirer. Med cameos av Anne Boleyn, Lord Alfred Douglas &…WTF? Lloyd Cole?
Tornerspel på Roots Hall - Isaac the Jew är där – mingel med räkcocktails, cava & daft Canvey birds. Mods i crombies, på vespor; sceniskt som f-n.
Socitetsröster: Har någon sett The Wainwrights? Någon?
The Wainwrights? The Devereuxs?
Läppar som drar sig till minnes…havssalt.
(Här, ett smakprov ifrån en tid då jag & These New Puritans fortfarande var nykära.)
