En kund ber om ursäkt för att hon missuppfattat en sak, & medan jag smörar över det hela med ett even your misunderstandings are ambrosia to my Tuesday morning börjar en bekant slinga rulla runt i skallen & en del av mig försvinner skyndsamt tillbaka till Loughton, Essex.
Det är mars 1994. Man Utd är ännu ingen dynasti, råkar man slå på radion så turas Ace of Base & Take That om att förorena radiovågorna & utomhus är det soligt med ett typiskt vårambivalent väder - för kallt för att lämna jackan hemma men alldeles för varmt för att ha den på. Står i skivbutiken på High Road & bläddrar igenom nyhetsfacket efter Tiger Bay [St Etienne] som ska komma i dagarna när det ur högtalarna rullas upp en fuktig ambient-technoid basgång.
Det är hypnotiskt, som flytande morfiner; ett meditativt rus som kopplar ifrån all sekulariserad struktur & slår an någonting - en melankolisk kvalitet som inte nödvändigtvis är fulländat melankolisk utan en som fortfarande kan drömma. Bergtagen men fri. Det är tydligt skurna lager med timida dub-accessoarer insprängt emellan skikten (allegorin känns ansträngd men tänk er en klangsinnliggjord entrecôte på en bättre restaurang), kontemplerande men alltjämt dansbar med en otrimmad bastrumma som hugger höfterna.
Ungefär så kändes Sabres of Paradise & Smokebelch I. Jag lämnade så småningom butiken med ett exemplar av Sabresonic & den överlevde länge på tung rotation. Även idag återkommer jag till albumet med jämna mellanrum. Bland annat för att återuppleva +14-minutersfägringen Clock Factory (mmm, som kristalliserad melatonin) men framförallt för Smokebelch I & en tripp tillbaka till den där förtrollade känslan som uppenbarade sig i en skivaffär i skuggan av Epping Forest, en vårig marsdag för över 15 år sedan.
