Det var för ögonblick som dessa Stephen Hawking lät programmera om sin talsyntes så att James Earl Jones maskulint modulerande stämma kunde rulla runt i föreläsningsalen istället för hans egna statiska suckar:
- Voilà! Där har vi det, kära ni...matematiken. MATEMATIKEN! Som jag omfamnar, ger liv & mening; som jag omvandlar till en instans av approximerad skönhet.
Salen är rörd till tårar & Stephen ler för sig själv. Han vet så väl vad de går igenom. De har ännu inte förstått vad det är de varit med om, men de vet instinktivt att det är stort, något monumentalt. Något de kommer att minnas i resten av sina liv som dagen då de blomstrade; som dagen då de för första gången såg tingen för vad de verkligen är.
