Vi borde starta ett band. Något landskapigt sprött, med beräknade utbrott av disharmonisk repetition & dysfunktionalitet. Tänk vitt brus ur mörk materia. Tänk exhumerade franska chansons som en gång begravts & glömts bort i en analog signalprocessor; sedan länge mumifierade men där hår & naglar fortsatt att växa oavbrutet i 30 år.
Gärna maskerat. Gärna med sprakande Northern Soul-moves i slow motion. Med hängslade red tartan Brutus:ar & säckiga chinos. Under spelningarna kastar vi ut eleganta bröstnäsdukar i silke med handskrivna meddelanden. Typ: besvärj gryningen/med oss/vilandes vid dina fötter.
Vi heter tydligen Leyton DFZ & i bakgrunden projiceras en sträckning av Central Line. DFZ som i Death Fuck Zombie.
Men...det skulle aldrig sluta väl. Förr eller senare skulle vi tvingas retirera - vi snackar total jävla underkastelse. Fulla & förnedrade komma på oss själva med att stå & vråla LINGO! i ett anonymt sovrumsfönster halvfyra en torsdagsmorgon. Bara för att ventilera lite.
