Angående Cold Cave
& att Molly Ringwald inte har någon själ
Där jag naivt hoppades på ett förädlat Chrome Jesus eller en återgång till Cremations vibrerar istället tusentals vilsna fragment ifrån en delvis uppdiktad värld som modellerades kring vita kavajer, utanpå-skjortor & polyfoniska synthstabs.
Initialt känns det närmast som ett svek, men efter tredje lyssningen börjar jag inse att min åsikt är helt ovidkommande, att Cherish the Light Years är här för att bekräfta mig - inte tvärtom.
Det är en propå ifrån 1985-87. Det är en ode till spöken sövda av glömska. Det är soundtracket till det intervall som definierades av John Hughes.
Och jag är Judd Nelson som slår hål i luften i Breakfast Club,
ryggtavlan som Molly Ringwald trånar efter.
Jag är Elias Koteas som öppnar låsta dörrar i Some Kind of Wonderful.
Jag är Matthew Broderick som fejkar feber i Fira med Ferris.
Men mest av allt är jag Jon Cryer som inte får komma in på klubben i Pretty in Pink,
utan står kvar där utanför ensam & ynklig,
trånandes efter Molly Ringwald.
