Det är fortfarande augusti, men september har sedan länge sprungit förbi. Luften har tunnats ut & blivit beskare. Ljuset har doppats i klorin så att lövverkens färgskiftningar fått det där kallare anslaget som de alltid får strax innan de börjar förstå att de ska dö.
Det är nu man ska säga upp sig & flytta ut i skogen utan vare sig täckning eller elektricitet. Yla mot månen & måla tolv kvadratmeter stora tavlor, med färglager så tjocka att man kan dyka ner i dem & känna linoljan stryka håret bakåt i frivola fåror. Simma förbi linnedukens persikohus, vars konturer i turkiskt rött löses upp & flyr sin kropp. Exakt nu.
