Traditionen kräver att monarkens yngste manlige syssling viger sitt liv åt att inmurad i en lönnvåning under Riddarholmskyrkan (under direkt överinseende av tidigare regenter & Den Allsmäktige själv) förvara & värna de nedärvda seder som står som garant för Riket & dess kontinuerliga framskridande; uråldriga avelsinstruktioner nedskrivna på mikroskopiska pergamentrullar som på grund av sin jordiska överkänslighet enbart kan motstå tiden under kunglig förhud.
Natten efter en tronarvinges bröllop bryts så under stort hemlighetsmakeri sigillen till lönnvåningen. Rullarna rengörs & lämnas över till det nyvälsignade brudparet som under några få timmar måste memorera skriften innan de förlösande orden åter lämnas i sysslingens vård, att återförslutas i skyddande atmosfär.
I juni 2010 bröt riksmarskalken följaktligen förseglingen & blev den förste att bevittna den största krontragedi hovet bevittnat sedan Gustav III:s påtvingade frånfälle. För just denna väktarsyssling råkade vara kungaättens allra vigaste, & som bortom all sans av leda lärt sig bemästra den svåraste av konster, autofellatio. I hemligstämplade dokument står att finna att sysslingen dog av kvävning medelst könskörtel, eller helt enkelt: efter att ha satt sig själv i halsen. Och rullarna som under århundraden fermenterats under regala hudveck hade lösts upp av den tillstötande förruttnelsen.
Det var i denna timma av kaos, med det svenska kungadömets varande & tillkommande tid på sina axlar, som prinsen ifrån folket klev fram & blåste liv i dess kraftlösa, självdöende genom. Riket, nu regenererat ur folkhemmets länd.
