Med vidöppen mun kliver hon på vid Slussen. Det är gott om lediga platser & hon siktar omgående in sig på en tom fyra närmast dörrarna. Men så stannar hon till, på behörigt avstånd ifrån både plats & närmaste människa, studerar först sätena nogsamt, sedan övriga medpassagerare inom en halv vagns avstånd. Misstänksamt glider blicken med en air av obeskrivlig långsamhet ifrån det ena ansiktet till det andra & när det är min tur att granskas förmår jag inte att slå bort den.
Hennes ögon har ett svårdefinierat, närmast grumligt uttryck & jag blir osäker på om hon egentligen ens ser mig. Hon stirrar på någonting mellan hårfästet & ögonbrynen (pannrynkan? eller kanske ärret?), som om hon försöker klassificera det hon ser.
Vagnen börjar kränga men det tycks inte bekomma henne. Inte ens de relativt klumpiga stationsinbromsningarna (som till och med tvingar oss sittande att ta spjärn) tvingar fram någon fysisk motprestation utan hon står där oberörd, en aning framåtböjd (med munnen alltjämt ett gapande hål), svävandes någon centimeter över vagnsgolvet.
Via mp3-spelaren meddelar Al Jourgensen att we work/we twitch just som hennes blick i två diskontinuerliga steg plötsligt förflyttas, först ifrån pannan till jackans DSM-pin & hundradelen senare vidare till nästa observationsobjekt.
Strax innan Hornstull är inspektionen slut, hon sätter sig ner, tar fram en bok ur tygkassen hon klamrar sig fast vid & börjar läsa. Ögonen följer makligt raderna av ord & hon spricker snart upp i ett kort, hjärtlig leende innan bokstäverna tar överhanden igen. Nu mimar hon dem, ord för ord, & till sist börjar min hjärna sätta skrivmaskinspling på radbrytningarna.
Hennes ögon: ord, ord, ord...slut rad.
Hjärnan: PING!
Hennes ögon: ord, ord, ord...slut rad.
Hjärnan: PING!
Hennes ögon: ord, ord, ord...slut rad.
Hjärnan: PING!
Detta upprepas till Telefonplan.
