Det fanns inte någon endaste del av mig som ville komma hem till en tom & alldeles för stor lägenhet. Inga självlysande alien-skelett som låg i bakhåll, ingen som sjöng med i reklamsnuttar eller ropade att SCOOBY DOO BÖRJAR NU! Completely & utterly livlös. Dammsugen & våttorkad var den en smula mer uthärdlig, efter en drink & en spellista med hejig synthpop nästan trivsam. Men så klappade Leeds igenom & alla halvgarderade 1/2:or blev till X. Såklart. Dock, luktade tydligen gott. The Coachies gick hem & strax därefter exploderade ett glas i baren & förlupet splitter snittade upp näsroten. Kände ingenting men blodet i rännilar utmed näsryggen var alldeles tydligt några grader varmare. Ett konstant ’en till’ men till slut växlade förnuftet in & tvingade benen hemåt med Kerosene på repeat, vilken väl matchade föreställningen om att bestå av 75% White Russian & övertygelsen om att sömn skulle leda till omedelbar död. Var tog alla man kunde snacka med mitt i natten vägen? Sover? Kärnfamiljssömnen. Såg på G, men inte ens Hundarna brinner överbryggade störmomenten med att haschtomten har AIK-vimplar i sitt rum eller nakendoppet på Vanadisbadet som mest påminner om gubben som satt & runkade i bastun där '82 eller '83, & alla dessa huvuden som alltid smög upp över båskanten på toaletten. Sover tolv timmar & undrar hur det gick till. En pizza & några maskiner tvätt senare så, jahaja, det var det. Snart nymåne. Någonstans kommer detta att firas, sannolikt med rituella inslag. På P3 diskuterades huruvida man kunde manövrera en iPhone med ollonet - var dag med den kanalen är en bekräftelse på att tiden kräver att jag vidgar mitt public service-begrepp.
