På apoteket smyger ett äldre par omkring & markerar sin närvaro via en bedövande stank av piss som strålar kring dem likt ett osynligt, kvävande doftsken.
(Att som i detta eskalera en odör till sin yttersta spets kräver, förutom uthållighet & hänsynslös principfasthet, mod. Det kräver en stor konstnär att ha den lidelse & övertygelse som behövs för att samla kurage till att snitta upp sig själv, skära bort urinledarna & sy ihop igen. Landstinget har sedan länge vägrat utföra detta ingrepp, & till och med den svarta marknaden är död för denna ovanliga konstform där människan genom att frambringa en anstötlig mur av snusk, själv blir ändpunkten av ett intervall som suddar ut gränserna mellan människa & artefakt. För när ledarnas funktion satts ur spel leds urinet ut i kroppen & dunstar så småningom igenom huden som över tid förvandlas till en stinkande, gulnad segelduk. Ett krispigt pansar av blänkande syrakristaller, en kropp stöpt i ammoniak & stearin.)
Trots denna ytterst märkbara & direkt obehagliga kvalitet ger de i övrigt ett skört, närmast poröst intryck.
