Stephen suckar djupt, himlar en smula med ögonen & svär för sig själv. Strandsatt längst ut i ena änden av honnörsbordet förbannar han den akademiska tillställningen med sina protokoll & generella skitnödighet i allmänhet; sitt bordssällskap, som upptar hela perceptionsapparaten med oändliga monologer utsirade i helvetet självt, i synnerhet. Tiraderna pågår middagen igenom men Stephen nickar på rätt ställen & ser artigt intresserad ut.
Till cognacen byter deklamerandet riktning då en myckenhet av röd- & dessertvin lockat fram en passionerad, sluddrande amatörmålare med haranger om landskap i akvarell, om att fånga ljuset i gryningen över vindsvepta kalhyggen samt van Gogh. Människan uppehåller sig särskilt vid den senares öronincident, & spekulerar med bedrövelsen stockandes i halsen om de kärlekskval holländaren måste genomlidit, & den samlade ångest som måste föregå avlägsnandet av en kroppsdel.
Ett missnöjt pysande far igenom Stephens talsyntesmaskin. Jävla romantiker! Det var inte för kärleken!, vill han skrika då det plötsligt stinger till i bröstkorgen av kvävda minnen som oväntat återkallats. Minnen om hur han själv en gång var en hopplös romantiker med krigshärjat hjärta. Så, så, lugnar han sig själv, jag ser klarare nu när synen inte längre grumlas av känslokontaminerade tokerier. Det var en ödande omväg, det är han den förste att erkänna, men en lärorik sådan, som gav värdefulla insikter i hur världen är beskaffad, om människans enfald & naiva tilltro till det här med ’kärleken’ & det ovärdiga, irrationella vansinne den framkallar.
Och även om det var sant, att van Gogh lemlästade sig själv i lidelse? Vad är väl då ett halvt öra? Pffff, amateur!, fräser han hätskt samtidigt som käkarna arbetar febrilt & får tandkronorna att sjunga, som om de vore sirener med uppgift att locka tillbaka de gamla ovälkomna hågkomsterna till sin håla.
Det är läpparnas gnissel som röjer att de inte är så historielösa & okonstlade de vid en första anblick tycks vara. För där, under en specialgjord silikonmask som efter ett lätt pudrande av rätt hudton ger det skenbara intrycket att området mellan näsa & haka är intakt, döljer sig ett fossilerat grin där det en gång funnits läppar. Läpparna som han i vredesmod efter att ha avvisats skar ut i ett sammanhängande stycke, sänkte ner i en glasburk med formalin & skickade rekommenderat med bud. Där vardera läpp bar fem intatuerade stavelser, hans slutreplik förevigad i bläck: utterly hardened, utterly apart.
