Tankar om kognitiv hygien & att reduceras till summan av de/det man följer. För vem trivs inte bäst i små bekväma hörn av internet? Inredda med upplysningsdämpande mattor i behagliga färger & ekivoka mönster? Dogmatiska designmöbler & handblåsta mikrotillstånd helt strömlinjeformade efter subjektiv riktighet & smak? Där bara ändpunkter överlever i två diskreta steg, & där nyanserna dem emellan för bekvämlighets skull avlägsnats helt. Ingen lyssnar, alla vet. Samtliga är kränkta.
Men vad vet jag? Jag har ännu inte blivit uppgraderad till senaste samtidsversion, dessutom har jag aldrig fått kuk. En tes säger att just them old cocks lär vara en förutsättning för att vara verkligt in the know, & således kan jag aldrig säkert veta förrän jag står där på alla fyra & biter i gummiringen med mattbrända knän & sönderknullad prostata. Den senare en torr slamsa av sitt forna jag, roterandes i en gapande ändtarm kvidandes i klagosång: mmeeeeeeeeehhhh.
Eller, vänta… Det kanske inte är ett isolerat, sorgsamt funktionsljud? Utan signaturmelodin till en kollektiv, neural konfiguration? Ett biokemiskt, samfällt signalflöde som lotsar oss mot en av vardagsbluesens mer förenklade, karga konturer?
Äh, skit samma. Här ska tvättas, sedan handlas.
Klädkoden är casual smart, soundtracket detta.
