Angående veckopendlingstristess skrev jag en gång på Det Gamla Stället:
Och så fort jag lämnat kontoret slår den till. Den totala ledan. Rötan. Man inser plötsligt att man aldrig kommer hem när dagen är slut. Att inga dagar tycks avslutas – man förblir på paus, & väntar. Och ruttnar under tiden långsamt bort.
Men, det är inte ett problem längre för snart snart snart är jag västgöte på heltid igen.
(alltså: yay!)
