459

Jaha. Här går man omkring & inbillar sig att man är transparent, men så kommer någon & klockar en som det förutsägbara stagnerade vrak man blivit. Otroligt befriande. *sparkar igenom gubbpuppans pappersväggar & skriar om svunna tider*

(’man’ skulle naturligtvis kunna bytas ut till ’jag’ men det skulle, gud förbjude, bli alltför personligt)