Det är ett ovalt & ganska rörelsebegränsat rum. Ett krypin med amputerade hörn - kalt, vitt, kliniskt, stuckaturfritt. Ett rum man binder fast varandra i, binder för ögonen; tvingar in sonder som samlar in hemligheter & förtroenden.
Böcker står staplade i enmetershögar utmed väggarna, organiserade efter i första hand ryggarnas färg, i andra hand titelns begynnelsebokstav. Mitt på det vitkalkade trägolvet står en oxblodsfärgad läderschäslong på stabbiga rokoko-ben. Det är den enda möbeln.
Min debriefing-terapeut, som visar sig vara jag själv, står inklämd mellan två kolonner av böcker. Vit t-shirt, trefärgad slipover i Ivy-stil, blåjeans & loafers. Samma tråkiga frisyr som vanligt, samma medfött buttra uppsyn. Jag noterar att han [jag] klämt in sig mellan de pelare av böcker som bäst matchar slipovern. Så jävla typiskt mig [honom]. Små, knappt märkbara, utbrott av fåfänga.
Hans ena hand håller en mugg kaffe medan den andra med en otålig gest bjuder mig att slå mig ner på schäslongen.
- Varsågod & sitt.
- Tack, & vad ska jag kalla dig eller mig eller vad-du-nu-är?
- Du kan kalla mig vad du vill.
- Tarik?
- Visst.
Jag lutar mig tillbaka & knappt hinner bakhuvudet nudda vid lädret förrän pladdrandet börjar. Blablablablabla-blablablablabla. Ändlösa haranger & förtryckta monologer ingen någonsin velat lyssna till rinner likt otåliga lavaströmmar, slukar sin omgivning & kväver den under ett täcke av blivande porfyr.
(Så? Ska jag njuta av vuxenheten & insikterna? Eller ska jag bara ge upp & gå en hiphop-kurs istället? Va? Hacka fram epos om socialiserade lutheranska kulturarv coming down like a ton of bricks? Men alltså, måste man hålla på & dampa sådär med händerna hela tiden? Jag menar, det var ju gammalt 1987. Och vad handlar det om? Vafan är poängen? Stå där i för stora byxor & göra löjliga fingergester som ett gäng efterblivna bönder som inte vet om de är pissnödiga eller kåta?)
Munnen går & går, käkarna sväller av trötthet & jag har slutat lyssna för längesen.
(Det är avkodat till uppskattningsvis tre fjärdedelar. Där är bittermandelolja, äpple & citronsyra - pyttelite citronsyra. Nästan kanske…ja, tänk äpplesyra istället, så lite ska det vara liksom. Men som sagt, det är någonting mer, en fjärde ingrediens, en fjärde nyans. En liten vinkling & SEDAN! Sedan har jag återskapat den amerikanska körsbärssmaken. Den där artificiella de envisas med du vet. Så fantastisk i all sin miseria & ack så lätt att torska på. Hörde du, Tarik? Återskapa körbärssmaken ifrån grunden hemma i köket! Stooort. Förresten, nämnde jag badsaltet jag köpte? Med körsbärslukt? Maaakalöst lödder!)
