den där kvävande innergården i Helsingborg igen:
En äldre man med skandinaviskt rödbränd hud & solblekt quiff kommer gåendes in på gården. Han är delvis transparent, troligtvis på grund av att jag aldrig har sett honom annat än i ett fotoalbum för en väldans massa år sedan.
Anyway, mitt i ett steg stannar han upp & börjar vädra nervöst. Är det mig han fått korn på? Omöjligt, jag ska ju vara osynlig där jag sitter i en brassestol mitt på den lilla gräsplätten, med en bärbar radio i knät & en lakritspuck i handen. Men trots att jag rör mig igenom ett förvirrat ihopkok av drömsekvenser & gamla minnen kanske jag utsöndrar något feromon han kan uppfatta?
När det börjar välla zombies ur trappuppgångarna förstår jag att det var dem han vädrade, inte mig. Zombisarna är av den snabba sorten (inte den där old school-schablonen man kan promenera ifrån) så på någon sekund övermannar de flanören, sliter av honom huvudet (som de lägger i en stor glasburk), slukar kropp & innanmäte.
Zombisarna kan uppenbarligen se mig för efter sitt mellanmål ställer de sig i en ring runt brassestolen. En av dem, som jag uppfattar som deras språkrör, räcker över burken med mannens huvud & säger:
- Här har du något att fiska haj på.
- Fiska haj...skitbra, mumlar en annan.
I horisonten mullrar trummorna ifrån Kings of the Wild Frontier & de levande döda går tillbaka mot trappuppgångarna. En kvinnlig zombie som passerar kommer fram & frågar om jag känner igen henne. Det gör jag, det var hon som tog fram sina bröst mitt i hotellreceptionen på Billingehus & ville att jag skulle följa med henne hem. Hem på te, antar jag.
>>>>>>> [Adam & the Ants övergår i The Boggs...]
Står på ett pirhuvud nere i hamnen med ett gigantiskt havsspö. Turister på de ankommande färjorna vinkar när de glider förbi (en av dem ser ut som Kate Moss). Jag iklär mig mitt allra bästa vargagrin & vinkar tillbaka.
[…som växlar över till Dog Eat Dog] <<<<<<<
