Mellan klockan två & tre varje oktobernatt dansar de sista kungarna av Isle of Man på mitt balkongtak. Opaka skuggfigurer vars triskeler smattrar mot plåten till uppspeedade breakbeat-kollage, i desperata försök att hålla den annalkande vintern stången. Emellanåt smyger de in i lägenheten & vandrar omkring, silhuetter ifrån en annan tid, & hånar släktvapnets enda & utslocknade ben. Men jag låtsas aldrig om dem, ty man behöver inte låtsas om sådant som inte finns.
Grannarna låtsas inte heller om dem. Ett tag misstänkte jag att de låg döda i sina lägenheter då jag varken sett eller hört någon av dem på ett par-tre veckor. Jag testade att spola i kranar & dammsuga nattetid, men ingen respons. Jag morse-knackade Original Nuttah i elementen från midnatt till gryning, utan ett livstecken till svar. Slutligen borrade jag i väggarna tre hela nätter i rad, men inte en antydan till reaktion någonstans ifrån. Men så kom det upp en arg lapp i porten: Ta för helvete bort luddet i torktumlaren efter dig! Nästa gång ringer jag polisen, hör du det din jävel!?!
Ah, de lever! Och tillade i en strategisk passiv-aggressiv manöver: Det är de nyinflyttade i trappa A! De borrar om nätterna också!
